Göteborgsvinden drar i håret, och när jag höjer blicken några grader ser jag rakt in i en båt. Seglet buktar spänstigt, skrovet är smäckert och den ser ut att likt en Götheborg kunna forsa fram genom världens hav.
Den är vacker, den är väldig och den sprider löften om frihet.
Men den är instängd i ett fönster, sitter som i ett skruvstäd mellan karmarna och seglen spänner över hela fönsterrutan.
Den är en av stadens alla fönsterfartyg. Och den står där för att jag ska se rakt in i den, och inte rakt in i vardagsrummet bakom.

När jag går genom stan letar min blick ständigt bland lägenhetsfönstren. Och den stannar upp varje gång jag möter en av alla de båtar som seglar över Göteborgs fasader, utan att komma någonvart.
Varför fascineras jag så av dem? Därför att de är så många?
Och så motsägelsefulla?
De är skydd. Mot gassande sol och mot insyn. Men skydd som väcker hjärtats längtan.
De är drömmar. Om frihet, om att med doften av tjära i näsan ligga på en gisten durk och se undersidan av Älvsborgsbron passera. Men de är drömmar som skymmer himlen.
Är fönsterbåtarna lika många i Stockholm, i Ystad och i Haparanda? Kan man i deras hårt fladdrande pappflaggor läsa in ägarens kön, klass och politiska åskådning? Om inte, varför då?
Frågorna om de vilda och instängda studsar mot fönsterrutorna. Så jag slår mig till ro med att människans behov av skydd och av drömmar nog är lika motsägelsefullt som omättligt. Och snitslar vidare genom Göteborg, som genom en småbåtshamn.

(publicerad i Göteborgs-Posten 3 juli 2014)