Jag och min vän Datakillen sitter på ett stimmigt ölhak och byter gamla samtalsämnen med varandra när han plötsligt ställer en fråga jag aldrig hört förut.
”Har du nån gång insett att du totalt missförstått nåt på ditt jobb?”
Han säger att han brukar fråga folk det, för han undrar vad de gör då – mörkar de eller vågar de erkänna?
Man mörkar så klart, tänker jag stilla och instinktivt och ser imman rinna på krogfönstret.

Datakillen tror att missförstånd är tabu inom vissa yrkeskårer. ”Kan en kirurg lägga handen på hjärtat och blotta sina tabbar eller en präst bikta sig om sina bibliska villfarelser?” frågar han retoriskt och berättar sedan med överdriven ärlighet om alla uppenbarelser han själv fått på jobbet. I mitt inre ser jag utan större entusiasm ett gäng ettor och nollor falla på plats i ett gråtrist datapussel – men i hans kölvatten av ärlighet avslöjar även jag ett antal misstag jag gjort, å yrkets vägnar.

Mina fel är ordbaserade. Som häromdagen då jag insåg att den som har gott om pengar inte är ”vid stadd kassa”. Suckande skrev jag det korrekta ”stadd vid kassa ” på en minneslapp och la till de andra som låg och guppade på skrivbordet. Kanske inte i en ocean av missförstånd men nog till hamnen vid ett fiskeläger, som jag har en benägenhet att säga, i stället för fiskeläge.

Nu är det ingen ensamsegling jag är ute på. Jag vet en som i femtiotvå år levde i tron om att det heter kyrkohede, och nyss hade jag en ordväxling kring om man går upp i linningen eller limningen. Eftersom uttrycket är googlebart insåg jag att fler haft samma diskussion (om du vill gå upp i något, välj gärna limningen).

Allt detta berättar jag för Datakillen och under tiden drar han igång som fläkten på en gammal laptop. Han trodde att ”glad i hågen” hette ”glad i vågen” och var ett surfuttryck. Och länge använde han ordet heltäckningsjacka.
För att avbryta honom frågar jag vad andra har gett för jobbexempel. Då säger han det ofattbara.
Att jag är den första som har erkänt.
Sorlet tystnar och ölet slutar tvärt att forsa ur kranarna. Datakillen är på väg till baren, men jag greppar hans arm.
”Låt oss starta en sanningsrevolution”, väser jag. ”Om en efter en erkänner sina misstag skapas en dominoeffekt mot ett mer tillåtande samhälle!”

Datakillen nickar välvilligt. ”Fast först måste folk över huvud taget inse att de har fattat nåt fel, och kanske är det där skon klämtar”, säger han, och med det klara ljudet av ett krossat ölglas återvänder med ens alla krogens läten.

Jag ler överslätande, och släpper honom mot baren.

(publicerad i Göteborgs-Posten den 5 december 2013)