Jag vaknar några minuter före väckarklockan. Och där i den gråskimrande morgonen sträcker jag på benen.
Tårna möter inget motstånd.
Det vill säga, min säng är längre än jag, till skillnad från sängen på landet.
Landetsängen är gammal och shabby chic med en krusidullig gavel som krockar med mina fötter. Inte riktigt vår stil, men den går inte att slänga. Som att slänga sin mormor. Och det gör försvinnande få. Så jag krullar mina ben. Det går fint.
Men det är klart, på semestern har jag ständigt lite ont i benen.
Inte så att jag måste ta itu med det. Men så att jag märker skillnaden nu när jag ligger hemma i min gavellösa stadssäng och sträcker ut mina krulliga ben mot evigheten.
Och medan tidningsbudets smattrande steg passerar som en hagelskur i trappuppgången tänker jag på hur allting varit om jag aldrig fått uppleva skillnaden. Om jag alltid haft en för kort säng hade jag slagit mig till ro med att jag var en person som alltid hade pyttelite ont i benen. Så väl känner jag tyvärr mig själv.
En detalj kan ju faktiskt utgöra en oproportionerligt stor del av livet, och av en människas uppfattning om sig själv, sin kropp och sin själ, tänker jag och viftar lojt med tårna utanför sängkanten. En detalj förändrar, gör skillnad.
Som häromdagen då jag bytte den svaga glödlampan vid garderoben mot den starka ovanför handfatet. Helt oväntat fick jag då hantera upptäckten av att jag inte är en svartklädd typ (utan en i urtvättade halvblå kläder), men precis som jag hoppades på kan jag nu glädjas åt nya och mildare anletsdrag när jag borstar tänderna i skymningsljus.
Jag har aldrig trott på idéer som ”om jag bodde på andra sidan jorden skulle jag vara en annan”, men kanske har jag trott fel? Kanske skulle jag till och med vara en annan om jag bodde på andra sidan stan, i Björkekärr? Eller om jag bytte kudde?
Tanken skrämmer i den sköra vargtimman. Är vardagen ett oöverskådligt nätverk av synliga och osynliga skitsaker? Ett detaljernas tyranni.
Fast, tänker jag och slår upp ögonen i det skira gryningsljuset, vilken förändrande sprängkraft. Detaljerna skapar en värld av möjligheter, och förvandling genom ytterst små justeringar. Och att jag kan ens kan fokusera på småsaker, det borde tyda på att de större omständigheterna är oförskämt bra?
Så jag sträcker ut mig, mikrosekunderna innan dagen börjar, och öppnar sinnet för Det stora äventyret. ”Vem i hela världen skulle jag vara om jag bodde i lägenheten under?” hinner jag tänka innan jag dunkar väckarklockan till tystnad.
(publicerad i Göteborgs-Posten januari 2014)