Vi kämpar oss fram genom ett ryckigt tåg. Det är ont om sekunder. När som helst kan vi falla. När som helst kan allt vara för sent, och en av oss kissa på sig.

Men när vi når fram lyser lampan trygg och grön, det finns fortfarande hopp. Jag sliter dörren åt sidan, föser in dottern och vi omfamnas av stanken.

Innan jag blev förälder såg jag framför mig ett virrvarr av hålögda morgnar, söta uppnäsor, öroninflammationer, tusen blöta pussar, några kroniska tillkortakommanden, ett världshav av smaklösa puréer, en släng av det sociala arvet och på toppen av alltihop balanserade några dödshotande spruckna nappar. När så den här härvan av föreställningar vecklade ut sig till ett liv, och händelserna i stället hängde samman på en tunn, trasslig tråd som ledde mot framtiden, då började också det oförutsedda hända. Okända världar bredde ut sig. Dit jag aldrig tidigare kommit i mina föräldratankar.

Som de offentliga toaletternas värld.

Personligen föredrar jag privata toaletter. I princip existerade inte offentliga toaletter för mig. Men så, i ett slag, infann sig behovet av blöjbytesrum. Det var en krävande anpassning, men uthärdlig eftersom fanns utrymme för både fördröjning och improvisation. Det var när familjen kvalificerade sig till nästa nivå i spelet som det blev allvar i vår lek. När vi trädde in i den blöjfria tillvaron. Den nödiga tillvaron. De ständiga frågornas (behöver du kissa, inte, är du säker?) och de plötsliga uppbrottens, rusningarnas tillvaro. Och i detta skakiga nu, en tillvaro i en trång och svagt upplyst tågtoalett.

Jag betraktar interiören, alltihop helt rimligt. Inget extremt, som något onämnbart på golvet eller stopp i avloppet. Men det luktar. Helt förfärligt.

Jag tänker på en väns aversion mot gurka. Varför den anspråkslösa gurkan, frågar världen sig. Jo, hennes mor hatar gurka. Aha! Jag tänker på en släkting som av sin far ärvt ett maniskt intresse för väderleksrapporter (för det kan bli livsfarligt väder). Eller det tänker jag inte på för vi har bråttom, och jag ska lägga papper på ringen först. Men jag vet det, i ryggmärgen: överför inget onödigt på barnen. Var inte rädd för små gnagare, klet, kladd, bränder, spindlar eller toaletter.

När jag lyfter upp halkar pappret av.

Min dotter säger: ”Man får inte säga fan.”

”Jag sa fasen”, säger jag lugnt. ”Så bra att vi hann, eller hur?” Vi nickar innerligt mot varandra och sedan tvättas alla våra händer.

Tåget kränger när jag pressar upp dörren. Vi är färdiga, vi är fria! Jag ler mot min dotter. Hon skiner när hon ser upp på mig:

”Mamma, vet du, jag var inte när någonting!”

(publicerad i G-P den 22 maj 2013)