Det har alltid varit hon och jag. Även om åldersskillnaden på 367 år är beaktansvärd. Hon, en stormaktskvinna med enorma jordegendomar och känningar högt upp i 1600-talets politiska led. Och så jag då, en frilansare i kultursvängen. Undrar varför det blev just vi, Margareta Huitfeldt och jag? tänker jag och fyller kaffekoppen till brädden i salongen på Sundsby säteri.

Det kan bero på att jag växte upp i skuggan av hennes skräckinjagande spöke, med en upprörd misstanke om att hon var orättfärdigt baktalad. Eller på att jag och min bästis gjorde ett grupparbete om henne på högstadiet, och att allting som händer före tjugoårsålder framträder glasklart jämfört med de dimhöljda år som följer. Fast mest hänger det nog samman med att jag inte har lyckats lämna mina egna fotspår bakom mig. Jag travar omkring i samma gröndjupa ekskogar, på samma skalbanksstigar längs samma dyiga vik, som jag alltid gjort, precis som hon gjorde, på ön Mjörn i Bohuslän.

Jag, en småbarnsmamma som är själaglad över ett närliggande utflyktsmål som kan stilla familjens lika återkommande som oväntade blodsockerfall.

Hon, en norsk godsägardotter som stora delar av sitt liv ensam styrde över ett smärre imperium men som inte var myndig förrän hon gifte sig 1635. Då var hon 26 år, och han var en dansk adelsman vid namn Thomas Dyre. Tillsammans flyttade de hit till Sundsby, hennes arv på mödernet, och här föddes deras tre barn.

Margareta var bra på affärer och fick hushållets rikedomar att växa. Enligt en förteckning fanns i hennes gemak sex svarta ekstolar. I långbänkarnas 1600-tal var det en överdådig lyx. På hela Stockholms slott lär det ha funnits totalt tolv stolar vid samma tid.

Jag ser ut över kaféet i säteriets huvudbyggnad där det nu myllrar av sittmöbler, charmigt kantstötta och obligatoriskt omaka. Efter att Sundsby arrenderats ut i över 320 år köpte Tjörns kommun gården av Hvitfeldtska stipendiefonden, och den tidigare privata borgen firade ner vindbryggan till sin park, karpdamm, hundkyrkogård, och herrgård med flyglar.

I år kan kommunen fira tio år på Sundsby och jag lyfter min halvt urdruckna kopp kaffe till skål. När den är tömd tänker jag fortsätta hålla mina fotspår i Sundsbyskogarna upptrampade. Först ska jag stanna till vid den nyanlagda köksträdgården, men sedan vindla vandringsleden upp till Solklinten och skåda ut över de kalkarga klipporna i Stigfjorden nedanför. Kan man se ända till kyrkan därifrån?

Vårt outplånliga föredrag där i den linoleumdoftande högstadieskolan innehöll en skildring av ett besök i gravkoret bakom det guldglänsande altaret i Valla kyrka. Där fanns och finns fortfarande Margaretas kista. Och Thomas. Och barnens. En kista så förlamande liten.

När Margareta var 42 år var hon änka och bara sonen Iver fanns kvar i livet. Stormaktskvinnan var också småbarnsmamma. Och barnen blev aldrig stora. Tanken landar som ett kvävande tryck i min kaffevarma bröstkorg.

Även Iver dog, 19 år gammal, och en av Margaretas reaktioner blev en enorm donation. En av Sveriges största någonsin och bland mycket annat gav den pojkar från Bohuslän möjlighet att gå gymnasium i Göteborg. Det fick Iver att leva vidare, tänker jag. Och även Margareta lever på så sätt vidare. Inte bara som vålnad.

Samtidigt som min påtår rinner mot sitt slut tänker jag på spökryktena och på historierna om en präst som murades in i källaren på Margaretas Sundsby. De vävs samman med berättelsen om en mäktig kvinna som både månade om sina bönder och strandsittare och styrde dem med järnhand.

På väg mot dörren plockar jag på mig en broschyr från Sundsby vänförening, och det känns inte svartsjukt utan fint att jag inte är ensam om att ha Margareta i tankarna. Hon får ett ovanligt värdigt namnsdagsfirande den 20 juli varje år, då också Margaretapriset delas ut till någon kvinnlig företagare från Tjörn. Hon uppmärksammas dessutom varje gång Norges nationaldag firas på gården. Under Maggans tid förvandlades nämligen Bohuslän genom ett trollslag som hette freden i Roskilde, och 1658 hamnade Sundsby i Sverige i stället för i Norge.

För några år sedan såg jag också Fru H i en pjäs av Birgitta Stenberg på Tjörns sommarteater. Svalorna flög i teaterladan, de bajsade på våra huvuden och sket högaktningsfullt i kvinnan som gestaltades med vibrerande nerv under dem. Det vill säga Margareta, drottning av Bohuslän, som jag för min del vandrar vidare med.

(publicerad i G-P den 8 september 2013)